Dante Alighieri

Dante Alighieri, även Durante Alaghieri, kallad Dante, född mellan 18 Maj och 17 Juni 1265 i Florens i Toscana. Död 13 eller 14 september 1321 i Ravenna i Emilia-Romagna. Italiensk författare, ämbetsman och statslärd.
Dante räknas som en av västvärldens största författare genom tiderna. Mest känd är han för sitt epos Divina Commedia, som var begynnelsen till att latinet undanträngdes till förmån för italienskan, och vars handling förnyade berättarkonsten. För eftervärlden är Commedia också ett dokument om världsbilden vid tiden för verkets tillkomst.

Dante Alighieri föddes i stadsdelen San Pier Maggiore i Florens. Hans far, Alighiero di Bellincione Alighieri, var bankir. Hans mor, Berta eller Bella degli Abati, dog när han var knappt tio år. Datumet han föddes är något ovisst, han berättar själv att han föddes i tvillingarnas tecken. Han fick sannolikt sitt dopnamn Durante efter sin morfar, Durante degli Abati, Dante var ett smeknamn han själv tog sig. Fadern gifte om sig med Lapa Cialuffi och fick barn i det nya äktenskapet.

Dantes farfars farfar, som framträder i La Divina Commedia, dubbades till riddare av Konrad III. Släkten var dock inte en av de mer inflytelserika adelsätterna i Florens, bland annat eftersom de tillhörde guelferna, det parti som stödde påven mot det tysk-romerska rikets kejsare. Själva gjorde släkten Alighieri anspråk på att tillhöra den gamla romerska adeln, men dessa uppgifter har inte kunnat styrkas med källor.

Troligen studerade Dante i Santa Croce hos franciskaner, i Santa Maria Novella hos dominikaner, samt i Santo Spirito hos augustiner. Av hans verk och position framkommer att han besatt stor bildning, men endast fåtaliga säkra uppgifter finns om hans utbildning. Tidigt verkar han ha tagit intryck av Brunetto Latini ( italiensk filosof, akademiker och statsman ) samt av Guido Guinizzelli ( poet )

När han var nio år träffade han sin musa, den åttaåriga Bice Portinari, som han kallade ” Beatrice ” den saliga. I artonårsåldern träffade han henne ofta, och hon blev hans sinnebild för kärleken. Kärleken han kände för henne skulle alltid förbli andlig, av det slag som Thomas av Aquino ( teolog, filosof ) kallade amor amicitiae, kärlek för dess egen skull, enkel och vänskaplig. Efter att han några år senare visat intresse för en annan dam, ignorerade Beatrice honom, han lovade då att han skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Beatrice giftes bort med en bankir vid namn Simone dei Bardi, och hon dog redan 1290. 1293 uppfyllde han sitt löfte och skrev Vita nuova, det kallas ofta hans ungdomsverk.

Under sin långa tid i exil skrev Dante sitt mest kända verk, eposet i tre delar Divina Commedia (Den gudomliga komedin) som handlar om en vandring, huvudsakligen under den romerske poeten Vergilius ledning, genom helvetet, skärselden och paradiset. I paradiset följer dock först Beatrice, sedan Bernhard av Clairvaux och sist Gud honom. Verket består av tre delar, Inferno (Helvetet), Purgatorio (Skärselden) och Paradiso (Paradiset) vilka utgavs separat omkring 1317, 1319 respektive 1320. Det var inte förrän 1472 delarna utgavs tillsammans, och först på 1550-talet med titeln Divina Commedia. Det bör påpekas att Dante själv aldrig kallade sitt verk annat än Commedia, det var troligen Boccaccio som gav det namnet "den gudomliga" i sin biografi Vita di Dante.

I Commedia framträder Dante själv som huvudperson, och under hans vandring i dödsrikena träffar han berömda personer som hamnat i de olika världarna efter döden, och samtalar med dem. Divina Commedia kan läsas utifrån vitt skilda trosuppfattningar, men ofta ses det som ett kristet epos, med ett religiöst budskap. Den har också sagts vara en allegori om livet, skildrat genom dödsriket för att få ett slut på fördärvet i världen.

Divina Commedia ( Den gudomliga komedin )
Handlingen utspelas jubelåret 1300. I verket skildras Dantes vandring genom helvete och skärseld, i vilka han får bevittna de olika nivåer av evigt straff och rening de syndiga själarna får utstå efter döden, samt upp i Paradiset där han får träffa sin ungdomskärlek Beatrice som han tidigare skrivit om i I livets vår.

Som ledsagare ner genom helvetets tratt och upp på Skärseldsberget har han diktaren Vergilius. Eftersom denne dock levde före Jesu födelse är han inte berättigad att följa med in i himlen och Beatrice tar istället över visningen, och efter henne Bernard av Clairvaux, och sist Gud.

Nio kretsar 

Helvetet är strukturerat i nio cirklar eller kretsar, djupare ner allt eftersom antalet syndare blir mindre men synden är allt grövre och straffet följaktligen värre. Alla straff följer en modell, så att syndarna förhindras att synda på det sätt de gjort i livet. De lättjefulla blir således med piska tvingade att springa runt i cirklar och förrädarna är mer eller mindre infrysta i is så att de omöjligen kan göra en svikande gest igen. Alla syndare straffas också ( med möjligt undantag för dem i första kretsen,limbo ) nakna.
Vestibulen, mitt emellan jord och helvete straffas de likgiltiga, genom att tvingas jaga en blank fana, själva jagade av getingar, flugor och larver.

Första kretsen, De okristna, de födda före Jesus, de som kämpade för det rätta men inte hade den rätta tron. Straffet är ett evigt liv som det på jorden.

Andra kretsen De vällustiga ( sexuellt utsvävande) blåser omkring i en storm

Tredje kretsen De omättliga tvingas ligga ner i gyttja under regn och hagel

Fjärde kretsen: De giriga och slösaktiga tvingas rulla stora stenar mot varandra

Femte kretsen: De vreda slåss mot varandra i ett träsk och de lata ligger fast på bottnen

Sjätte kretsen: Kättarna brinner i öppna gravar i all evighet

Sjunde kretsen: I den sjunde kretsen återfinns våldsverkarna. Både mot sin nästa, sig själv och mot djur, natur/Gud. De som skadat andra kokas i blod, de som skadat sig själva växer fast i träd (oförmögna att skada sig själva) och de homosexuella (inte alla) samt de som har haft sex med djur, ockrarna och hädarna vandrar omkring i en glödhet öken, utsvävarna jagas av vilda hundar genom en skog.

Åttonde kretsen: De som lurat och bedragit, stulit och splittrat, smickrat och spått, gjort sig skyldiga till ondskefulla, kallblodiga synder associerade till svek straffas här i tio olika underavdelningar (Malebolgia)

Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande av Satan som är fast i sjöns mitt.

Efter Helvetet ( Inferno) kommer Skärseldsberget där de sju dödssynderna bestraffas helt enligt contrapasson. De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje. Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, för Skärselden ( reningsorten ) vilken är något helt annorlunda än de fördömdas eviga straff ( Helvetet ) Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i Florens och I Trient.
Därefter kommer paradiset ( dit skärseldens besökare i sinom tid kommer ) och sedan himlen, dit de som tjänat Gud helt får komma. I den högsta himmelsfären ställs Dante inför Gud.

Redan tidigt blev det vanligt att utge kommentarer av verket för att underlätta läsningen, eftersom eposet ställer krav på att läsaren är förtrogen med Dantes intellektuella arv. Dantes båda söner utgav kommentarer Jacopo Alighieri 1322 och Pietro Alighieri tre olika kommentarer 1340-64. Giovanni Boccaccios och Benvenuto da Imolas kommentarer 1373-75 och 1375-80, är klassiska.

Boktips

I Sverige känns verket igen från Tage Danielssons ganska fria omarbetning i filmen Mannen som slutade röka från 1972 med Gösta Ekman i huvudrollen som Dante.

Bilder från Dantes hus i Florens

Bling